Dags att starta ett sågverk?

Första maj, röda fanor och banderoller.
Har aldrig lyckats hetsa upp mig över första maj.
Vad som däremot fortfarande får mig att se rött är återblickar på SSU:s besök i min gymnasieklass inför valet 2002. Alla ungdomsförbund var där och klassen gick från parti till parti enligt ett noga planerat schema. Vi hade väl ungefär 30 minuter för varje parti.

De flesta körde helt enkelt någon slags frågestund. Och efter några minuter kom till och min halvsega klass igång. Och förväntningarna byggdes upp inför SSU-träffen. Regeringsparti och allt. Folk var fulladdade med frågor.

Och vad händer?

SSU-folket börjar berätta en saga. Pekar på några av oss och säger att den och den äger ett sågverk, de och de jobbar där. Genom att organisera sig lyckas arbetarna få bättre villkor. Efter 25 minuters historieberättande för fem-åringar sitter 30 stycken frustrerade 18-åringar i klassrummet.

Kanske hann vi med 4 frågor på de fem minuterna som återstod, jag vet inte. Men vi var många som var upprörda. Ungdomsförbundet för det svenska regeringspartiet tog oss inte på allvar som individer, som framtida väljare. Visst är historieskrivning viktigt, men ännu viktigare är det att uppmuntra ungdomar som faktiskt vill diskutera. Att inte SSU fattade det är helt obegripligt.

Kanske var deras besök i min skola ett undantag, men det kändes lite för välregisserat för det. Lite komiskt att när det finns så mycket som borde bli bättre, som borde diskuteras när en hel dag är vikt för det, är det SSU:s taskiga attityd mot gymnasieelever jag kommer att tänka på.