Verkligheten överträffar dikten?

Det som var ett skämt vid nio blev potentiell verklighet vid tolv.

Tvära kast och följt av en extrem obeslutsamhet.

Varför kan inte livet vara så som jag planerat det?

Evig ungdom

Var i dag på ett "skolelever firar FN-dagen-jobb" och lyckades med konststycket att inom ungefär tre minuter efter att jag kommit dit bli utskälld av en lärare.

Hon skrek mer eller mindre åt mig att snabbt sätta mig eftersom de skulle börja.

"Ja, men först ska jag tänka ut vart som det passar bäst att jag är", sa jag och viftade lite diskret med min tidningspenna.

Hon förstod inte riktigt hinten om att jag var reporter.

Naturligtvis var jag en högstadieelev. Till hennes försvar kan sägas att jag hade en högstadieprao i hälarna och visst ser jag ung ut... Men det var ändå en hyfsat skamsen lärare som sprang i kapp redaktionsbilen för att be om ursäkt.

Fast samtidigt, även om jag varit elev var tonen knappast passande... Lite respekt även mot elever skulle inte skada.

Men visst är det trevligt att veta att jag fortfarande kan wallraffa på högstadiet.

Skrivångest

Har aldrig haft några litterära ambitioner.

Varför får jag då ångest över alla briljanta skribenter som finns?

En känsla av otillräcklighet insmyger sig...

En stund, för att sedan fly bort.

Mediecirkus

I dag var jag på ett av mina första hysteriska jobb, biljettsläpp inför schagerspektakelt. Jag och alla andra medier var där. Det var skoj, och konstigt nog var jag totalt oförberedd på att det skulle vara mediehysteri.

Jag fick leka tv-fotograf vilket gick hyfsat till svt och tv4 började dyka upp. Då började jag inse att jag är alldeles för kort för ett kamerastativ ich att jag inte hunnit vitbalansera i hetsen. Men... konstigt nog blev inslaget helt ok... om kanske inte "riktig tv-klass".

Skoj var det i alla fall och jag kunde inte låta bli att förundras över att vi allihop sprang runt som yra höns för något som kanske inte är en sån big deal.

Men sådan är mediecirkusen i bland.

Det får man för att man åkt bil

Det var tungt att cykla de sju kilometerna uppför från redaktionen i dag.

Hade väldiga problem att öppna hissdörren.

Det var lite tungt, men vad kan man vänta sig när man glassat runt i bil i över två veckor.

Å andra sidan är hissdörren svåröppnad även utan otymplig cykel.

Yupp, mitt hem är bland de fulaste husen som finns

Haha, en rätt stor del av vlt.se-läsarna tycker att mitt hus är ett av de fulaste husen i stan.

Jag brukar beskriva vägen hit med "och så ser du det fulaste hus du nånsin sett och där bor jag". Verkar som jag är långt i från ensam att tycka så.

Bjurhovdatoppen är inte vacker.

Mitterminsrapport

Fy fan. Egentligen behövs inte fler ord. All ambition att skriva något som är ens det minsta intressant i texten är som bortblåst.